Våren närmar sig, och vi insåg att de ursprungliga planerna för Tanganyika-akvariet med grottor och klippformationer började känns inte bara väl ambitiöst utan närmast oöverstigligt. Att ha fiskarna kvar i det provisoriska 250-litersakvariet kändes inte heller rimligt. Så vi bestämde oss för att slänga i Back-to-nature-bakgrunden igen, komplettera med delar av de redan påbörjade egna byggnationerna och sedan lägga i några riktiga stenar som vi också redan hade på lager. En dryg vecka senare var allt på plats. Inte riktigt som planerat, men det känns ändå överraskande bra.
Efter ännu en vecka med ”tomkörning” med delvis gammalt akvarievatten och Nitrivec, kände vi oss redo att stoppa i några fiskar. Vi hade tidigare siktat in oss på de fulsnygga Altolamprologus, hästnosciklid och orangegula Apelsinciklider för att få lite färg. Tanken var att de algbetande hästnosarna skulle hjälpa till att hålla borta alger, men vi blev avrådda av den fantastiskt kunniga Marianne på Djurmagazinet i Umeå. Hästnosciklider, liksom mina favoriter Tropheus måste matas med proteinfattig föda för att inte få förstoppning och bli sjuka. Och alla andra Tanganyika-fiskar vi har är köttätare och växer dåligt på proteinfattig kost. Det får antagligen bli ett par malar som får ta hand om algerna i alla fall…

Fyra Altolamprologus compressiceps Chaitika och åtta Neolamprologus leleupi (Apelsinciklid) blev det som start.