Olika typer av motorcyklar

Här är ett försök att dela in motorcyklar i kategorier så som jag ser det. Andra kan ha andra värderingar, men det kan lanske fungera som vägledning för dig som börjar fundera på det här med motorcykel. Titta också under Provkörningar.

Cross / enduro / off-road
Här finns ett stort spektra från oregistrerade rena crosshojar via enduro med belysning och annat som gör att de får köras på allmän väg till så kallade off-road-maskiner som har instrument lite slätare däck, pakethållare och annan lyx. Gemensamt är ändå stora hjul, grovmönstrade däck och en gigantisk fjädringsväg som gör att man knappt når ner till marken när man sitter i sadeln. I regel en encylindrig motor mellan 250 och 600 kubik.
Det här är inte mitt område så jag avstår från att räkna upp exempel.

Super motard
En fluga från Kalifornien som spridit sig över världen. Började som en tävlingsform liknande rallycross för bilar. Man utgår från en endorohoj och sätter på landsvägsdäck, lite styvare fjädring och bättre bromsar för att fungera för bus även på asfalt.

On-off-road
Det finns också större motorcyklar som lite felaktigt brukar kallas off-road – eller ibland lite bättre on-off-road. De har en-, två, eller trecylidriga motorer mellan 600 och 1200 kubik. Den större motorn liksom blinkers, toppkåpa och annan utrustning som man hittar på landsvägsmotorcyklar, gör motorcykeln för stor och tung i svår terräng. Mindre hjul, mer landsvägsanpassade däck gör också denna typ av motorcykel till något som för de flesta antagligen är det mest all-round man kan hitta. Motorcykeln fungerar bra på alla typer av vägar (även stigar, grusvägar, tjälskadade asfaltvägar). Man sitter högt och rakt upp i sadeln vilket ger bra sikt, kontroll och bekväm körställning i stan.
De största motorcyklarna i gruppen brukar kallas äventyrshojar och fungerar utmärkt för långresor med packning och passagerare oavsett om målet är de svenska fjällen, Nordkap eller Afrika. Det finns en glidande övergång från de mer ”äventyrliga” hojarna till dem som har kvar vissa attribut, men i övrigt är rena landsvägsmotorcyklar.

Exempel på intressanta motorcyklar i denna grupp.

"Vanliga" klassiska motorcyklar
Det finns en ganska stor mängd motorcyklar med fyrcylindrig radmotor, sadel, styre och två hjul som ser ut på ungefär samma sätt som motorcyklar gjorde för 10 år sedan eller mer. En del är medvetna kopior av 80- och 90-talens muskelhojar. Andra är smidiga och billiga standardmotorcyklar mellan 500 och 750 kubik som är utmärkta som första motorcykel och favoriter på körskolor.
Personligen tycker jag detta är en ganska tråkig typ av motorcykel som bara tillverkas efter en given mall, men visst finns det ett antal lite mer karaktärsfulla eller på andra sätt genomtänkta lösningar som kan vara värda att nämna.

Exempel.

Sport / race
Sporthojar är osannolikt populära i Sverige. De är helt optimerade för snabb körning på bana. De har osannolikt obekväm körställning, är helt inkåpade för lägsta luftmotstånd samt har närmast obefintlig sadel och fjädringskomfort. Numera har de ofta ungefär lika många hästkrafter som kilon torrvikt, vilket ger en närmast farligt explosiv acceleration och en toppfart som närmar sig 300km/h.
En sporthoj är omöjlig på långkörning och nästan lika omöjlig i stan. Den fungerar inte speciellt bra på svenska tjälskadade vägar och definitivt inte på grusvägar. Den är antagligen otroligt rolig på små kurviga nyasfalterade vägar, men sådana är oftast hastighetsbegränsade till 70, och en sporthoj blir inte riktigt körbar förrän över 100 när motorn börjar komma igång och fartvinden börjar avlasta armarna.
Den är dessutom i princip omöjlig att försäkra (kan kosta nästan lika mycket som att köpa) eftersom ungefär var tredje sporthoj går omkull på bana eller efter vägarna varje år.
Ändå är de populära. Läser man forumet på Bike tror man att alla kör extrem sporthoj.

Exempel.

Sport / bushoj / roadster
På 90-talet startade en trend att plocka bort kåpor och annan ”onödig” plast på kraschade sporthojar och därefter förse dem med dubbla separata framlysen och lite högre styren. En ny hojtyp far född – bushojen med mycket motor och som gjord för körning i stan och på närliggande mindre asfaltvägar.
Naturligtvis hängde motorcykeltillverkarna på och började sälja nakna kåplösa motorcyklar. Till skillnad från de klassiska motorcyklarna jag nyss beskrev, bygger dessa på modern teknik från sporthojarna, men är försedda med bekvämare rakare styren och motorer med lite bredare och mer användbart effektregister. Designen ska gärna vara lite uppseendeväckande och tuff. Detta ger en i min smak betydligt roligare motorcykel än både sporthojen och den klassiska japanska radfyran.
Som vanligt finns en glidande skala från mycket raciga nakna hojar till sådana som närmast kan betecknas som glidare i en modern och lite sportigare design. En del kallar sina modeller för roadster, vilket ska föra tankarna till känslan i en enkel öppen sportbil.

Här är en bunt med exempel.

Sporttouring
På sjuttio- och åttiotalet satte man packväskor, tankväska och vindruta eller en mer eller mindre heltäckande plastkåpa på sin stora 750-kubikare när man skulle på långkörning. BMW var först med att sälja en motorcykel med standardmonterad aerodynamiskt utprovad kåpa. Sedan dess har det växt fram en hel kategori med motorcyklar designade för bekväm långkörning, men som också fungerar till vardags.
Typiska kännetecken är en heltäckande kåpa, gärna med justerbart kåpglas, löstagbara packväskor, en upprätt körställning och bekväm sadel för två personer samt en vridstark och relativt effektstark motor. Oavsett väder ska man klara långa dagsetapper utan att tröttas.
I gruppen finns både något bekvämare sporthojar som försetts med packväskor och mer touringinriktade motorcyklar med komfort nästan i klass med touringlok som Gold Wing.

Mina favoriter.

Extremtouring
HD har i årtionden erbjudit ett par supertouringvarianter av sina stora glidare – försedda med stor vindruta, väskor, ryggstöd, extraljus, kromade örnar och allt vad man i övrigt kan tänka sig i utrustningsväg. På åttiotalet började Honda utrusta sin mäktiga sexcylindriga Gold Wing med kåpor, väskor och stereo och hade snart skapat en oslagbar kryssare för bekväm långkörning. Sedan dess har det dykt upp fler alternativ, både moderna lösningar som BMW LT och sådana som bygger på mer traditionell glidartradition.
Perfekta om man ska förflytta sig över kontinenter på ett bekvämt sätt, men med bekvämligheten offrar man lite av känslan med motorcykel. Inget man leker med på småvägar direkt.

Exempel.

Glidare / Custom
På slutet av sextio- och början av sjuttiotalet blev det inne att bygga om sina motorcyklar. Customizingen – dvs den personliga anpassningen – innebar i USA att förse sina HD med lång framgaffel, smalt framdäck och ett fett bakdäck, högt styre, låg och tillbakalutad körställning och minimalt med ljuddämpning. De japanska tillverkarna hängde så småningom på trenden och började sälja seriebyggda ”customerade” motorcyklar. HD-folket skrattade.
Med tiden har mycket ändrats och idag finns en uppsjö av hojar i alla storleksklasser och varianter från både Japan och USA (och andra länder) där en tvåcylindring V-motor i de flesta fall är den gemensamma nämnaren. Gärna kardan eller drivrem, fotplattor, ryggstöd samt stötstänger och rejäla stålrörsramar. Plast och lättmetall hör inte hemma i denna kategori.
Idag är trenden stora eller gigantiska motorer, lågt, långt och brett. Mycket vridmoment för att kunna glida fram på tomgångsdunk och tillräcklig effekt för att lämna svarta streck i asfalten vid behov.
Majoriteten av de motorcyklar som säljs i Sverige är glidare. En avspänd körstil, mycket känsla och en rimlig försäkringspremie är antagligen största orsaken. Samt att de flesta som köper ny motorcykel är över 40 år och inte längre är så intresserade av bakhjulsåkning och acceleration vid rödljus.

Några exempel.

Sportglidare / Power Cruisers
Sportglidare låter kanske dumt, men hur översätter man Power Cruisers? Det handlar i alla fall om glidare med lite mer uppskrämda motorer, bättre bromsar, lite bättre markfrigång och ofta en lite mer ”sportig” körställning”. En ny typ av glidare på stark frammarsch.

Exempel.

Retro
Egentligen är hela glidarfacket en retrotrend – man försöker efterlikna och möjligtvis förädla känslan och utseendet hos en gammal HD – eller ny – det är ingen större skillnad. Med retro menar jag ändå den typ av motorcyklar som försöker se ut som något från 60-talet utan att ha HD som förlaga. Triumph Bonneville och Kawasakis liknande kopia är bra exempel. Mest retro är utan tvekan Indiska Royal Enfield som egentligen inte är en retrokopia utan ett original som fortfarande tillverkas på 50-talsvis.

Läs mer om den liksom andra gamla godingar här.

Skoter
Det började på 50-talet med praktiska Vespa från Italien. Väderskydd, möjligheter att packa lite prylar och smidig i stan. Men inte lika tuff som en ”riktig” motorcykel och de små hjulen fungerar kanske bäst i stan. På sextiotalet byggdes det upp en viss rivalitet mellan Mods på skotrar och Rockers på motorcyklar.
För några år sedan gjorde skotern en otrolig come back. Från EU-mopeder till stora 500-kubikare som inte bara kan ta dig till jobbet utan även runt Europa om det skulle behövas. Jag har inte provkört någon, men det ser ut att vara praktiska pendlarmaskiner. Lite väl mycket bil på två hjul kanske.