Jag köpte Hondan mitt i vintern och tog hem den på släpvagn. Det kändes därför lite spännande inför vårens första provkörning. Här kan du läsa en rapport från den.
Under vintern fördrev jag några kvällar med att plocka bort alla kåpbitar och installera diverse tillbehör för att förhoppningsvis göra hojen ännu mer bekväm och praktisk. Det jag gjort hittar du också på en separat sida – Modifieringar – som du hittar i menyn här ovanför. På den här sidan finns mina erfarenheter och synpunkter efter en sommar och ca 700 mil i sadeln. Tänk på att jag skriver utifrån att dettta är en touringmotorcykel. Den är snabb, smidig och lätthantering, men naturligtvis tung och klumpig jämfört med en sporthoj eller off-raodhoj. Jag beskriver sadeln som hård och obekväm, men den är naturligtvis bättre än på de flesta andra motorcyklar – bara inte tillräckligt bra på en motocykel avsedd att korsa Europa.

Standard och DX – ABS och elruta
Pan European fanns i två varianter under de första åren. Skillnaden är att den dyrare (DX) har ABS-bromsar och elektriskt justerbar vindruta. Båda sakerna är egentligen något jag skulle vilja ha även om pristillägget mellan modellerna är i saftigaste laget. Och eftersom jag köpte en ”gammal” lagerhoj till utförsäljningspris fick jag ta den som den var – vilket innebar den enklare varianten.
Jag har haft ABS-bromsar på BMWn och ser det som en bra säkerhetsdetalj även om jag aldrig tror mig ha haft nytta av dem – dvs jag har aldrig märkt att ABS-funktionen använts. Men ändå.

När jag provkörde en Pan European 2002 var jag mycket imponerad av den justerbara vindrutan. Från låg ruta och fult blås till ett nästan löjligt högt läge med vindstilla eller snarare baksug. Små justeringar gav ganska stor skillnad i luftflödet.
På den billigare varianten går rutan att skruva fast i två lägen, och min misstanke var att detta skulle innebära att det blev svårt att få en optimal inställning. Att inte kunna ändra rutan efter väder och fart när motorcykeln egentligen är konstruerad för detta kändes snopet. Jag bestämde mig därför att om möjligt bygga om till den elektriskt justerbara rutan redan innan jag provkört.
Efter en sommar känns det som en mycket bra investering. Jag justerar läget nästan hela tiden efter fart, vind, temperatur och passagerare. Med rutan i högsta läget sitter jag i det närmaste helt skyddad från vind och eventuellt regn. När jag åker ensam eller under 90 med passagerare brukar jag sänka glaset en aning för att se över rutan och känna lite fartvind.
Oavsett läge blåser det däremot en hel del på passagerarplatsen. Passageraren sitter högre upp och jag tror också att rutan kommer lite för långt bort och får för tvär vinkel för att ge en luftficka som sträcker sig ända till passagerarplatsen. En något högre ruta som inte vinklas lika brant kan kanske vara en lösning, men det känns för dyrt att köpa en ny ruta bara för att testa.
De extra vindavvisare jag satt på (se Modifieringar) fungerar också utmärkt. De ger faktiskt betydligt mindre turbulens längs kroppens sidor och på passageraren. De övre vindavvisarna skyddar händerna helt från regn.

Att köra
Jag mycket nöjd med Hondan. Den känns fortfarande lite tung att hantera vid parkering och liknande, men så fort den rullar är alla kilon glömda. Det är inga problem att köra "åttor" i låg fart även med passagerare. Körställningen gör att man har full kontroll. När man stannar vid rödljus och liknande känns det kanske att man måste tänka sig för lite om man har passagerare och full packning. Det gäller att ha rätt balans om man stannar häftigt. Men framför allt märker man tyngden när den ska baxas in och ur garaget!
På BMWn brukade jag ställa om fjäderförspänningen beroende på last/passagerare, men på Hondan kör jag i stort sett i samma läge jämt (åt det hårdare hållet). Den känns mycket stadig (men ändå komfortabel) och sjunker inte ner nämnvärt med passagerare på. Uppträdandet är överhuvudtaget mycket lika vare sig man åker ensam eller två. En stor skillnad mot BMWn som kändes lite seg och baktung med passagerare.
Det sägs att ST1300 har problem med svajande gång i hög fart – speciellt med rutan i högt läge samt toppbox utan passagerare. Enligt mig är det ett aerodynamiskt problem. Luftströmmarna ger under vissa förutsättningar en pulserande effekt som gör att hojen känns svajig. Den är ganska sidvindskänslig och den turbulenta luften bakom långtradare kan också vara lite jobbig. När det är lugnt och ingen annan trafik som skapar ”smutsig” turbulent luft, är Hondan hur stadig som helst oavsett hastighet (tror jag – jag har inte testat toppfarten…). Jag tror att alla motorcyklar med stora kåpar har liknande problem.

Apropå komfort vid långkörning vet jag att många satt ”risers” (styrhöjare) på sina ST 1300. Tidigare tyckte jag det verkade ”gubbigt” eftersom körställningen är ganska upprätt redan som standard. Efter sommarens långturer inser jag dock att detta är en inte oväsentlig komfortdetalj. Jag får lite ont i tummen och handflatan efter några tiotal mil i sträck. Eftersom kåpan lyfter bort fartvinden blir det till synes måttliga trycket mot styret ganska påfrestande i längden. Man är nog lite gubbe i alla fall. :-)

Till höger finns indikerings- och varningslampor. Till vänster finns inmatningsknappar till färddatorn/trippmätarna och en ljusregleringsratt. Det går att reglera strålkastarna elektriskt beroende på last. Kan också vara praktiskt om man vill höja halvljuset en aning för att öka uppmärksamheten dagtid. Ljuset är mycket bra med dubbla H4-lampor och rejäla reflektorer.
Reglagen på styret ser ut och fungerar som på de flesta motorcyklar, förutom reglaget för vindrutan. Detta sitter bra till nära tummen på vänster sida. Signalknappen sitter kanske lite väl lättillgängligt. Jag har kommit åt den några gånger när jag varit ute efter blinkersomkopplaren. Har man en stor tankväska kan den till och med trycka in knappen vid parkeringsmanövrar.
Kopplings- och bromshandagen går att justera. Växel och broms sitter helt rätt.

Packa
Packväskorna är rymliga, känns betydligt större än BMWs. Inga problem att få in en hjälm eller ett par ryggskydd och en jacka. Låsfunktionen är däremot lite rapplig och det kan vara svårt att stänga dem med packning i. När vi är två på hojen använder vi nästan alltid toppboxen, även om den är tom. Det känns tryggt och bekvämt med ryggstöd för passageraren och när man stannar har man gott om plats att enkelt stuva undan hjälmar, handskar och andra saker.
De små facken i kåpan är mycket bra. Praktiskt att kunna ha vissa saker lätt åtkomliga men ändå säkert förvarade; sladdar till intercomet, platta till stödet (bra att ha vid mjukt underlag), solglasögon, öronproppar, penna och papper, kartblad, småpengar och liknande. I den västra låsbara har jag mobiltelefonen och plats för en iPod för musik. Båda är anslutna till Intercom-anläggningen. Jag har satt eluttag i båda facken för att kunna ladda apparaterna under körning.
Vi har varit på två långturer med rejäl packning. På den andra hade vi även matlagningsprylar (mat, vatten, trangia) samt sovsäckar och tält. Allt utom tältet rymdes i väskorna. Tältet satte vi på bagageräcket på toppboxen. På långtur har jag även haft en liten (16 liter) tankväska. Här finns lite mer info om hur vi fördelar packningen.