Honda ST 1300 Pan European, 2002

Mina första körintryck
Under påskhelgen 2004 kom första tillfället till provkörning. Det låg fortfarande en hel del snö kvar här uppe i Umeå, men vägarna hade varit torra i ett par veckor. Bara fem grader i luften, men solen värmde från en klar himmel på eftermiddagen. Första kilometrarna kändes lite osäkra. Hondan kändes motsträvig i svängarna – ville hela tiden räta upp sig och det var svårt att bestämma spårvalet exakt. Jag kom att tänka på att det kunde vara lågt lufttryck i däcken och svängde in på Statoil. Mycket riktigt.
En helt annan motorcykel med rätt tryck i däcken. Fantastiskt att så lite kan göra så mycket. Minnet av provkörningen från förrförra sommaren stämde ganska bra. Mycket bekväm, inget som helst vind eller turbulens med kåpglaset i högt läge. Stegvist ökande vindström när jag sänker glaset men fortfarande ingen störande turbulens eller buller i hjälmen.
Jag sänkte sadeln från mellanläget till lägsta för att lättare kunna sätta hela foten i marken vid stopp. Sadeln känns lite hal med textilkläder. Man har inte som på BMWn en given mycket urholkad (men bekväm) sittplats, utan glider omkring på den i jämförelse mycket stora sittytan. Kan kanske vara en fördel vid långkörning då man enklare kan byta körställning. Mina lite mer tajta skinnbyxor som jag normalt använder vid varmare väder, ger antagligen betydligt bättre fäste.
Själva körningen kan nästan beskrivas som sensationslös förutom den oerhörda kraften i motorn på nästan alla varv. Man glider fram på vägen i alla farter. Storleken, den skyddande kåpan och den vibrationsfria motorn ger inte samma kontakt med vare sig motorcykeln eller omgivningen och vägen, jämfört med en mindre och vibrerande tvåcylindrig motorcykel. Men storleken och den skyddande kåpan är naturligtvis att föredra på långkörning och i lite sämre väder. Plus möjligheten att packa saker på ett smidigt sätt. Hur har jag klarat mig utan lättåtkomliga handskfack för småsaker tidigare?
Hondan känns mycket lättsvängd i förhållande till storleken. Det krävs inga större ansträngningar för att lägga över den från ena sidan till en den andra. Fungerar mycket bra på småvägar. Tyngden känns i korsningar och andra tvära svängar i låg fart, men den går utan protester på tomgång vid krypkörning och man behöver inte slira på kopplingen som på BMWn som känns högre växlad och kräver lite gas för att starta utan protester.
Tomgångsvarvtalet justeras upp automatiskt vid varmkörning, vilket är praktiskt, men samtidigt är det lite irriterande att behöva stå med 2500 rpm i tomgångsvarv i ett par minuter. På BMWn kan man sänka varvtalet med en spak så fort motorn kommit igång.
Växellådan är som väntat smidig, men jag har ännu inte riktigt koll på vilken växel som ligger i och lämpligt fartområde för olika växlar. Den drar ungefär lika snällt nästan oavsett växel!
Instrumenten är mycket omfattande och tydliga (men visst visar hastighetsmätaren lite för mycket, eller känns det bara så?). Yttertemperaturmätare, dubbla trippmätare, klocka och färddator som visar bränsleförbrukning och återstående sträcka tills bränslet är slut. Jag har läst klagomål över att LCD-panelen skulle vara svårläst i solljus, men jag tycker den fungerar rätt bra.
Den enda besvikelsen är faktiskt något så trivialt och barnsligt som motorljudet. Den mesta man hör är lite surrande och vinande – förutom på högre varv där den ryter till ganska ordentligt. En viss del av känslan med motorcykel sitter trots allt i ljudet och vibrationerna – tycker jag som är van vid två cylindrar och lite mer muller.
Med en acceleration från noll till hundra på 3,4 sekunder är ju hojen egentligen ett monster förklätt i ett harmlöst yttre, men med förmåga att vråla till när det behövs.