Paludarium
- Pilgiftsgrodor
- Arter
- Våra grodor
- Mat
- Föda upp
- Grodterrarium
- Stora skåpet
- Skåp 2
Pilgiftsgrodor
Det de flesta vet om pilgiftsgrodor är att de är färggranna och oerhört giftiga. Namnet kommer från att Chocoindianerna i Colombia en gång i tiden sades förgifta spetsarna på sina blåsrörspilar i uppsamlat gift. Bytesdjur dog sedan omedelbart om en pil bara snuddade vid dem. Det är sant att vilda grodor av vissa arter har ett nervgift på huden där endast 0,00001 gram är tillräckligt för att döda en människa. Den gula lilla Phyllobates terriblis är 20 gånger giftigare än någon annan groda och anses vara världens giftigaste djur.
Men den extrema giftigheten gäller endast vissa arter och bara grodor som livnär sig på speciella myror eller kvalster. Exakt vad som krävs i grodfödan för att giftet ska produceras tvistar man om, men grodor i fångenskap uppfödda på bananflugor är i vilket fall inte giftiga. Åtminstone inte mycket giftigare än vanliga svenska grodor.
Man bör i vilket fall undvika att röra vid en pilgiftsgroda, om inte annat så av omtanke om grodan som är mycket känslig för uttorkning. En groda tar upp fukt genom huden och den måste alltid ha viss fuktighet.
En pilgiftsgroda måste därför bo i ett terrarium med hög luftfuktighet (70-90%, gärna 100% på kväll/morgon) och med en temperatur mellan 24 och 27 grader på dagen och några grader svalare på natten. Temperaturen bör inte gå under 20 grader och definitivt inte över 30 grader. Exakta idealiska förhållanden varierar något mellan olika arter. De flesta arter vill inte ha konstant blöta förhållanden, så ventilation och frisk luft är också viktig. Ett par månader om året vill en del grodor gärna ha ”torrperiod” med bara 60-80% luftfuktighet.
De flesta grodor bildar par och kan hållas i mindre grupper. I vissa arter tolererar framför allt inte honor varandra allt för nära, vilket kan vara ett problem i ett litet terrarium. En del arter håller mest till på marknivå medan andra, främst mindre, kan leva större delen av sina liv högt upp i träd och växter. Detta förutsätter förstås ett fuktigt klimat där grodorna kan bada, bo och lägga ägg i vatten i exempelvis trädlevande Bromelior som kan hålla stora mängder vatten i sina bladveck. Även om de gillar små vattensamlingar är inte pilgiftsgrodor några vattendjur och de saknar simhud mellan tårna.
I terrarier ska man inte blanda grodor av liknande slag, men däremot kan marklevande och små klättrande grodor mycket väl samsas i samma terrarium.
Vuxna hanar sjunger för att locka till sig en hona. Ljudet varierar men upplevs av oss oftast ett svagt surrande. Grodorna blir könsmogna vid omkring ett års ålder och flera arter är yngelvårdande. Äggen läggs i, eller flyttas till, en mindre vattensamling i exempelvis ett bladveck där de vaktas av hanen eller honan. Konkurrerande honor kan ibland äta upp andra honors ägg.
Pilgiftgrodor kan bli mellan fem och tio år gamla.
Lite taxonomi för grodintresserade
Eftersom det främst används latinska namn på grodor kan det vara bra med en kort beskrivning av hur namngivningen fungerar. Djur och växter delas in i grupper på olika nivåer (taxonomi) och några nivåer ner i denna hittar vi:
Klassen Amfibia (groddjur) som innehåller
Ordningen Anura (stjärtlösa groddjur) som innehåller
Överfamiljen Dendrobatoidea med
Familjerna Aromobatidae och Dendrobatidae (pilgiftsgrodor).
Familjen Dendrobatidae innehåller följande släkten:
Ameerega
Colostethus
Epipedobates
Silverstoneia
Adelphobates
Dendrobates
Excidobates
Minyobates
Oophaga
Phyllobates
Ranitomeya
Hyloxalus
Familjen Aromobatidae innehåller följande släkten:
Allobates
Anomaloglossus
Rheobates
Aromobates
Mannophryne
(Släktena i fet stil är de jag valt att beskriva här till vänster.)
I varje släkte finns det slutligen ett antal arter. Man anger artens fullständiga namn genom att skriva släktet följt av arten, exempelvis Dendrobates azureus.
Det finns olika varianter (morphar) av varje art som kan ha helt olika färger och mönster, ofta geografiskt isolerade från varandra i det vilda. För att krångla till det ytterligare finns det grodor (framför allt Ranitomeya) som ”imiterar” utseendet hos en annan art i samma region. Olika individer av samma art och som lever tillsammans har i regel också olika mönster och fläckar även om färgerna är samma.
Länkar:
Över 200 olika arter
Det finns omkring 170 arter av pilgiftsgrodor i mellersta och norra delarna av Sydamerika och i Mellanamerika. Familjen pilgiftsgrodor heter Dendrobatidae på latin. Oftast räknar man även med arterna i den närliggande familjen Aromobatidae, och då blir det över 200 arter.
De är främst daglevande, 1,5–5 cm långa och ofta oerhört kontrastrikt och vackert färgade. Färgerna är antagligen främst till för att varna fiender om att ”jag är giftig, ät mig inte”.
Det finns pilgiftsgrodor i flera olika nischer, från regnskogarna i de höga bergsområdena till Amazonas lågland. Ofta är en arts geografiska utbredning mycket begränsad. Många pilgiftsgrodor hotas av utrotning, främst på grund av att deras naturliga miljö förstörs. Många arter är fridlysta och det är viktigt att få ett uppfödarintyg vid köp av grodor, för att undvika att gynna olaglig import av vildfångade grodor.
Några av de vanligaste pilgiftsgrodorna
Observera att bilderna här är tagna från Internet. Jag har försökt hitta bilder enligt Creative Commons license. I annat fall står fotografens namn under bilden.
Tidigare ingick en stor del av alla pilgiftsgrodor i släktet Dendrobates, men på senare år har man delat upp arterna i fler släkten. Detta kan vara lite förvirrande eftersom samma art kan ha olika namn.
Dendrobates
Dendrobates finns i södra Centralamerika och norra Sydamerika. Bland Dendrobates finns de mest kända och i odlingssammanhang spridda pilgiftsgrodorna.
Dendrobates azureus |
|
|
4-5 cm. |
Dendrobates auratus |
|
|
3-5 cm. |
Dendrobates leucomelas |
|
|
Ca 4 cm. |
Dendrobates tinctorius |
|
|
4-6 cm. |
Dendrobates truncatus |
|
|
2,5-3 cm. |
Övriga Dendrobates: |
|
Dendrobates nubeculosus |
|
Adelphobates
Adelphobates är alla från Brasilien och är ganska nyligen utflyttade från släktet Dendrobates.
Adelphobates galactonotus |
|
|
Ca 4 cm. |
Adelphobates castaneoticus |
|
|
|
Övriga Adelphobates: |
|
Adelphobates quinquevittatus |
|
Phyllobates
Här hittar man de mest giftiga pilgiftsgrodorna.
Phyllobates aurotaenia |
|
|
2,5-3 cm. |
Phyllobates bicolor |
|
|
3,5-4 cm. |
Phyllobates terribilis |
|
|
4-4,5 cm. |
Phyllobates vittatus |
|
|
3-3,5 cm. |
Phyllobates lugubris |
|
|
2-2,5 cm. |
Ranitomeya
Kännetecknas av att det första fingret är kortare än det andra. En grupp förekommer i bergen i Colombia och Ecuador och en annan med nätmönster på benen finns i hela Amazonområdet. Mycket stor variation i färger och mönster, även inom samma art.
Ranitomeya är alla små grodor och anses vara lite mer krävande att hålla i terrarium.
Ranitomeya amazonica |
|
|
1,6-2 cm. |
Ranitomeya benedicta |
|
|
2 cm. |
Ranitomeya bombetes |
|
|
1,5-2 cm. |
Ranitomeya claudiae |
|
|
1,3-1,6 cm. |
Ranitomeya cyanovittata |
|
|
1,5-1,8 cm. |
Ranitomeya defleri |
|
|
1,5-1,8 cm. |
Ranitomeya duellmani |
|
|
1,5-1,8 cm. |
Ranitomeya fantastica |
|
|
1,6-2 cm. |
Ranitomeya imitator |
|
|
1,7-2,2 cm. |
Ranitomeya lamasi |
|
|
1,7-2,2 cm. |
Ranitomeya reticulata |
|
|
1,3-1,6 cm. |
Ranitomeya sirensis |
|
|
Extremt sällsynt. Finns endast på isolerade platser på hög höjd i Peru, men så fin att den får vara med på bild i alla fall. |
Ranitomeya summersi |
|
|
|
Ranitomeya uakarii |
|
|
2 cm. |
Ranitomeya vanzolinii |
|
|
|
Ranitomeya variabilis |
|
|
1,7-1,9 cm. |
Ranitomeya ventrimaculata |
|
|
1,6-1,8 cm. |
Ranitomeya yavaricola |
|
|
|
Övriga Ranitomeya: |
|
Ranitomeya abdita |
|
Oophaga
Förekommer i Nicaragua, Costa Rica, Panama, Chocoan Colombia och delar av västra Ecuador. Finns i många olika färgvariationer. (Pumilio kan exempelvis vara brun, röd, gul, orange, grön, blå, svart eller vit)
Oophaga granulifera |
|
|
2-2,2 cm. |
Oophaga histrionica |
|
|
3,5-4 cm. |
Oophaga lehmanni |
|
|
3,5 cm. |
Oophaga pumilio |
|
|
1,5-2,2 cm. |
Oophaga sylvatica |
|
|
2,5-3 cm. |
Övriga Oophaga: |
|
Oophaga arborea |
|
Epipedobates
Epipedobates anthonyi |
|
|
2-2,5 cm. |
Epipedobates tricolor |
|
|
2-2,5 cm. |
Övriga Epipedobates: |
Epipedobates boulengeri |
|
Andra tropiska grodor
Mantella
Det finns färggranna giftiga små grodor även i andra delar av världen. På Madagaskar utanför Afrika finns Mantellor (familj Mantellidae) som på många sätt påminner om pilgiftsgrodor.
Trädgrodor
Den bildsköna rödögda trädgrodan (Agalychnis callidryas) är kanske den mest kända trädgrodan. Den återfinns i Centralamerikas regnskogar och kan bli 6-7 cm. Det är en nattaktiv groda som på dagarna sitter hopkrupen och därmed blir nästan helt grön och kamouflerad.
Adelphobates galactonotus
Storlek: ca 4 cm.
Ursprung: Spridda områden i södra Amazonas i Brasilien. Lågland.
Terrarium: Bör vara omkring 50x50h50 med fuktsystem.
Temp: 25-28° på dagen, 21-24° på natten.
Fukt: 70-80%, 70% mitt på dagen, 100% på morgon och kväll.
(I naturen är det regnperiod mellan december och april (300-400mm/månad). Torrast i augusti-november (100-150mm/månad). Under torrperioden håller de sig ofta i skydd under blad.)
Foder: små och medelstora bananflugor, hoppstjärtar, ärtlöss, ängsplankton.
Grupp: Bör hållas parvis, 1.1 eller 2.2. Vi har fyra som ännu inte är könsbestämda.
Uppträdande: Nyfiken och aktiv, främst på morgon och eftermiddag. Sitter ofta framme och solar sig. Åtminstone våra är mycket orädda och stanar oftast framme och tittar även om vi är inne terrariet och rumsterar om. Klättrar gärna på vårt korkbarksträd och sover ofta i en skreva i trädet.
Flera honor på liten yta lär kunna leda till revirkrig.
Uppdatering 2011-08-03: Galactonotusarna är mycket charmiga. De är framme större delen av dagen och om man öppnar skjutdörren kommer de ofta fram och tittar nyfiket. Den minsta hanen (Lakris, bilden nedan) är klart dominant och helt orädd. Han är mycket intresserad, och kommer ofta fram till handen, när vi pysslar om växter eller fyller på vatten.
Uppdatering 2012-03-25: Lakris dog tyvärr under hösten 2011. Under vintern har de andra Galaktonotusarna varit mycket osynliga. De kan vara osynliga flera veckor i sträck.
Uppdatering 2014-10-11: Vi har fyra galactonotusar i skåpet nu (2:1:1). Förutom Lakris har också en hona dött (drunknad/dränkt) men vi har gissningsvis och förhoppningsvis en hona bland de som är kvar. Vi har två grodor som är födda i skåpet. Galactonotusarna är orädda och relavit synliga stora delar av dagen numera. Det var första vintern som de "låg i vila" i omgångar.
Uppdatering 2017-01-29: Senaste året har vi bara haft två galactonotusar och under den senaste månaden har vi inte heller sett till dem. Men det har ju hänt tidigare att de varit osynliga ett par månader under vintern, så hoppet finns kvar.
Ranitomeya ventrimaculata red
(Ranitomeya ventrimaculata Iquitos,
Ranitomeya amazonica)
 |
Otroligt fina färger och mönster. Kroppen är snarare koppar än rödorange, och med en metallicglänsande effekt! På bilderna är de ca 1,2-1,5 cm långa. Ålder ca 9 månader. |
 |
De klättrar obehindrat på alla ytor. Tårna har sugfötter. |
 |
|
Storlek: ca 2 cm.
Ursprung: Ventrimaculata är en av de geografiskt mer spridda Ranitomeyorna. Den har påträffats i Franska Guyana, Brasilien, Ecuador, Colombia och Peru.
Ventrimaculata red benämns även Ventrimaculata Iquitos och Ranitomeya amazonica som tidigare ansågs vara en egen art. Den kommer ursprungligen från ett litet område på drygt 100 meters höjd i Iquitos i Peru. Den finns på röda listan över hotade arter, men det finns även ett relativt stort antal uppfödda i fångenskap över världen. Den röda ventrimaculatan anses vara något svårare att odla och är dyrare att köpa än andra ventrimaculata.
Ventrimaculata är i huvudsak trädlevande (1,5-5 m) och lägger ägg i bromelior. Är könsmogen efter ett drygt halvår och har en uppskattad livslängd på 5-10 år.
 |
Ranitomeya amazonicas habitat i Iquitos.
|
Andra färg- och mönstervarianter av denna art är Ventrimaculata Rio Tigre, Ventrimaculata French Guiana, Ventrimaculata Borja Ridge, Ventrimaculata Archidona och Ventrimaculata Rio Napo. Även Ranitomeya variabilis brukar räknas till gruppen ventrimaculata.
Färg: Nätmönstrade blå-svarta ben. Kroppen är orange/röd och svart (Red/Iquitos/Amazonica) med långrandig eller delvis fläckig kropp, vanligtvis med ett Y på ryggen. De flesta andra ventrimaculator har gul-svartrandig och ibland fläckig kropp.
Terrarium: Bör vara omkring 40x40h60 (2 par) med fuktsystem.
Temp: 24-26° på dagen, 21-22° på natten. I stort sett samma temperatur året runt.
Fukt: 70-80%, 70% mitt på dagen, 100% på morgon och kväll.
I naturen är det relativt jämn nederbörd året runt (närmare 300 mm/månad) med en svacka runt augsti (150 mm).
Foder: Små bananflugor, hoppstjärtar, ängsplankton.
Grupp: Bör hållas i en liten grupp. De lär vara mer skygga om de är få. Vi har fem centimeterstora nyss anlända småttingar.
Uppträdande: Första intrycket är att de är betydligt livligare än de större galactonotus. Klättrar obehindrat på glasytor och rör sig med blixtens hastighet när de hoppar. De hoppar även ganska långt, har sett hopp runt en decimeter. Det gäller att ha koll på dem när man öppnar skjutglaset.
Uppdatering 2011-08-03: Våra Ventar har fortsatt vara mycket blyga sedan de kom till det stora skåpet. Man ser då och då någon sitta framme, men när man kommer närmare hoppar de och gömmer sig. Däremot har vi till och från hört grodsång från skåpet och idag upptäckte vi yngel i en Bromelia, så de verkar trivas i alla fall.
Uppdatering 2012-03-25: De är fortfarande mycket skygga, men de trivs och förökar sig. Vi har även några små grodor vi fött upp i burkar och sedan släppt ut i det lilla terrariet. Det är svårt att veta att alla lever och mår bra eftersom de håller sig så gömda och vi inte vill störa genom att rumstera om allt för mycket.
Uppdatering 2014-10-11: Ranitomeyorna är mer skygga och betydligt snabbare än galactonotusarna, men de är oftast framme ett par åt gången på morgonen och förmiddagarna. Vi har faktiskt inte riktigt koll på hur många grodor vi har eller deras kön, men runt tio är det nog. Skåpet är stort med många gömställen. Ett par av dem har tyvärr dött efter rymning, men vi får då och då en ny liten groda på benen. De förökar sig på egen hand och lägger yngel i bromelior. Vi har inte brytt oss om att föda upp mer kontrollerat.
Uppdatering 2017-01-29: Vi har inte exakt koll på hur många vi har kvar numera, men det är antagligen omkring fem. Tyvärr verkar ingen vara hona för vi har inte fått några yngel under senaste året.
 |
En av de grodor som fötts i det stora grodterrariet. |
Oophaga pumilio ”Salt Creek” (även ”Punta Vieja”)
 |
Mellan smultronröda och orange med ljus mage och mestadels ljust gråblå mönstrade ben. Men honan har mörkare och delvis röda ben. |
 |
|
 |
Honan uppvaktad av den dominante hanen (Romeo och Julia som vi kallar dem). |
Storlek: ca 1,7 cm.
Ursprung: Oophaga finns främst i Costa Rica och Panama samt i delar av västra Ecuador. Oophaga härstammar ur det grekiska ordet för äggätare och beskriver en typisk egenskap för arten. Hanen lockar honan att lägga ägg på ett blad varefter han befruktar dem och ser till att de hålls fuktiga. När äggen kläcks tar honan över och placerar ynglen i lämpliga vattenfickor och matar dem med obefruktade ägg. Pumilio stammar ur det latinska ordet för dvärg och antyder storleken.
Oophaga pumilio lever vilt i östra delarna av Costa Rica och Panama. Vår morf som är smultronröda utan prickar med ljus mage och i huvudsak ljust gråblå ben, kommer från regionen Salt Creek på ön Isla Bastimentos i nordöstra Panama. Annars kan pumilio ha nästan vilka färger som helst med eller utan prickar.
Pumilio lever i flera nivåer och föredrar ett relativt stort terrarium. De föredra ljusa miljöer och i deras naturliga habitat ligger dygnstemperaturen ganska jämn omkring 26 grader. Även årstemperaturen är relativt jämn förutom att det brukar vara något svalare och torrare under januari till mars.
Oophaga är i regel revirinriktade och det sägs att en hane som hittar yngel som inte är hans egna kan flytta på dem så att honan inte hittar dem. Just den variant vi har är dock mycket snälla med varandra enligt uppfödare. Det finns uppgifter om att Pumilio kan bli mer än 15 år gamla.
 |
Miljö från Salt Creek på ön Isla Bastimentos i Panama. |
 |
Miljö från Punta Vieja nära Salt Creek på ön Isla Bastimentos i Panama. |
Terrarium: Bör minst vara omkring 40x40h40 (1 par) med fuktsystem.
Temp: 24-26° på dagen, 21-23° på natten. I stort sett samma temperatur året runt.
Fukt: 70-80%, 70% mitt på dagen, 100% på morgon och kväll.
I naturen är det relativt jämn nederbörd året runt (närmare 300 mm/månad) med en svacka runt januari-mars (100 mm).
Foder: Små bananflugor, hoppstjärtar, ängsplankton.
Grupp: Bör hållas parvis i en liten grupp. Hellre fler honor än fler hanar. Vi har 2:1:0 i ett terrarium b75 h70 d40. En till hona skulle nog vara bra.
Uppdatering 2017-01-29: En av de tre blev mobbad redan från början och mer eller mindre tynade bort och dog. Tyvärr visade det sig också att vi tog fel på att det var en hane och en hona. Vi upptäckte att även "honan" sjunger och några yngel har det aldrig blivit...
Dendrobates auratus ”Panama special”
 |
Läckert glänsande turkosblå med svarta fläckar. |
 |
Honan har ett svart "halsband". |
Storlek: 3,2-3,6 cm för vår variant, men det finns både mindre och större varianter.
Ursprung: Auratus finns vilt främst i Costa Rica och Panama. Auratus är i huvudsak marklevande och lägger ägg i mindre vattensamlingar. Lever 10-15 år.
Färg: Finns i flera morfar men de flesta går från grön till blå med svarta fläckar, eller om man så vill omvänt. Huden har en metallicliknande lyster. ”Panama Special” är ingen regelrätt morf med ett ursprungligt habitat, utan har odlats i generationer av uppfödare.
Terrarium: Bör vara omkring 60x40h60 med fuktsystem.
Temp: 22-26° på dagen, 20-23° på natten.
Fukt: 70-80%, 70% mitt på dagen, 100% på morgon och kväll.
I naturen är det relativt jämn nederbörd året runt (närmare 300 mm/månad) med en svacka i början av året.
Foder: Bananflugor, ärtlöss, hoppstjärtar, ängsplankton.
Grupp: Helst parvis. Kan gärna hållas i en liten grupp.
Uppdatering 2017-01-29: Vi hade ett yngel efter paret, men den klarade sig aldrig till färdig groda. Hanen lyckades rymma ur skåpet så vi har numera bara honan kvar.
Grodmat
Grodor äter bara levande foder, vilket gör det lite knepigare att hålla dem med mat jämfört med fiskar. Muterade bananflugor, med förkrympta vingar som gör att de inte kan flyga, är den vanligaste grodfödan i terrarier. De finns i olika storlekar. Hoppstjärtar är ett annat alternativ som pilgiftsgrodor gillar. En del större grodor föredrar syrsor som kan kräva lite mer pyssel att odla och syrsor som inte blir mat äter dessutom på växter. På sommaren går det att gå med håv i lite längre gräs för att få en laddning med små insekter.
Små grodor bör få mat varje dag, äldre kan klara sig utan mat någon dag. Med tiden får man i regel lite "basmat" med hoppstjärtar och liknande som lever och förökar sig i skåpet.
Ska man vara bortrest några dagar eller en vecka, kan man placera en burk med flugor och larver direkt i grodterrariet. Men detta är ingen lösning för längre tider eftersom flugorna bör pudras med vitaminer.
Bananflugor
Bananflugor odlar man enklast i plastmuggar med tyglock. I botten lägger man omkring 3 cm banansmet. I smeten trycker man ner en bit äggkartong, wellpapp eller annan pappbit. Därefter skakar man i 40–50 flugor från en tidigare flugkultur och sätter på ett luftgenomsläppligt lock, till exempel ett tunt tyg (gammalt lakan) med ett gummiband runt burken. Burken bör sedan stå i rumstemperatur (eller något svalare). Beroende på banamixens innehåll, kan det lukta något av jäst banan från odlingen. Normalt ska det inte vara störande mycket.
Flugorna lägger ägg i mixen och efter 10 dagar (små bananflugor – stora kräver dubbelt så lång tid) kläcks de som larver som kryper upp på pappen/glaset. I det skedet kan man använda flugorna som mat eller släppa över dem i ett glas med ny smet. Flugorna kan ge ägg flera gånger. När larverna/pupporna kläckts till flugor kan man göra en ny sats eller mata grodorna med dem. Man bör helst ha ett par glas med bananflugor per groda eftersom det annars kan bli kris om någon kultur skulle dö. Detta kan inträffa om det till exempel blir för varmt på sommaren eller om man slarvar med att sätta om i nya burkar.
Eftersom bananflugor inte är så näringsrika, bör man pudra dem med vitaminer före matningen. Man skakar ut mycket lite grodvitaminer i ett plastglas, tömmer i en lämplig mängd bananflugor och skakar om lite så att vitaminpulvret fastnar på flugorna. Därefter tömmer man ut flugorna i terrariet. Därefter brukar grodorna sluka dem ganska snabbt, men det gör egentligen inget om några flugor slipper undan eftersom de fungerar som ett levande reservskafferi i terrariet. Gott att hitta till frukost dagen efter.
Hoppstjärtar
Hoppstjärtar är små, 2–4 mm långa, ljusgrå insekter som saknar vingar men kan hoppa med hjälp av en hoppgaffel på bakkroppen. Hoppstjärtar trivs i fuktig jord av alla de slag, ute och inne. De lever huvudsakligen av multnande växtdelar, pollenkorn och svampmycel. Äggen läggs i små klumpar i jorden eller under blad eller stenar.
Hoppstjärtar är ett uppskattat foder för pilgiftsgrodor och sägs vara särskilt bra för nykläckta grodor. De kan även fungera som mat till fiskar som söker mat på vattenytan.
Det enklaste sättet att odla är nog med en träkolsodling:
Tvätta kolet i kallt vatten och fyll en plastlåda (3-5 liter) till hälften med kolet, mindre bitar i botten och större över. Häll i en cm vatten i lådan, släpp i hoppstjärtarna och sätt på ett lock. Mata, helst varannan dag, med lite torrjäst. Flingfoder för fiskar, couscous, råa potatisbitar och potatisskal lär också vara gångbart, men det har vi inte provat. Tänk på att hoppstjärtarna är små djur och inte kräver så stora mängder mat. För mycket mat som inte blir uppäten kan börja mögla. Förvara lådan mörkt i rumstemperatur (20-22 grader). Det kan vara lättare att hålla igång en lite större kultur/låda.
Var noga med att ha ett tättslutande lock. Även om inte hoppstjärtarna har något intresse av att rymma, vill man inte få kvalster i odlingen. Förvara inte heller odlingen nära en bananflugsodling och använd inte samma burkar för matning eftersom det kan finnas kvalster i bananflugsburkarna.
Vid matning tar man bara en kolbit och skakar loss de hoppstjärtar som sitter på den i en plastburk. Töm sedan ut innehållet i terrariet.
Ärtlöss
Löss låter ju inte som något man vill odla frivilligt, men just ärtlöss har den fördelen att de bara lever på ärtplantor. Ärtlöss ser ut att vara ett saftigt grönt tilltugg till alla torra bananflugor...
Gör så här:
Lägg några gula ärtor i vatten under max ett dygn så att de börjar gro. Töm lite fuktad såjord i ett plastglas, lägg ett lager ärtor i glaset och strö eventuellt lite jord ovanpå. Lägg en plastfolie löst över glaset eller glasen för att hålla kvar fukten. Efter någon vecka har man små plantor. Ställ burkarna i en plastlåda och "smitta" plantorna med ärtlöss. Det finns startsatser med ärtlöss att köpa hos din "grodhandlare" och har man väl kommit igång sprider de sig själva från gamla ärtplantor till nya.
Lössen börjar mumsa på ärtplanorna och förökar sig snabbt. Förutsatt att det är ljust minst 14 timmar per dygn (dvs belysning krävs) händer det underliga att bara honor föds och förökar sig själv, hur det nu går till. Utan tillräckligt ljus tar det längre tid och de blir både honor och hanar. Lössen tar död på plantorna ganska snabbt så det gäller att hela tiden ha nya fräscha plantor på groning.
Lössen är luriga att få loss från plantorna med våld, men det finns ett knep. Håll glaset med plantan över ett fat (t ex ett större blomfat av plast) och andas på plantan. Lösen släpper omdelbart taget och faller ner på fatet. Töm innehållet i grodterrariet. Lössen känner av koldioxiden i utandningen och släpper taget, vilket i naturen är ett skydd från att uppäten av betande djur.
Uppfödning
Vi har egentligen ingen uppfödning av grodor. Det vi tycker är spännande är snarare att ha ett bit natur hemma och se hur den utvecklas både när det gäller växter och djur. Våra Ranitomeya ventrimaculata red, som ska vara ganska svårodlade enligt vad jag läst på nätet, trivs mycket bra i sitt terrarium och sjunger och lägger ägg då och då. Vi har provat att lägga in filmburkar med lite vatten, men de bryr sig grodorna inte om. De lägger istället äggen i bromelior, precis som i naturen.
Det är inte alla ägg som blir grodor, ynglen är kannibalistiska och äter ägg som finns i samma vattenvolym eller blomficka. Vi har märkt att grodorna ibland flyttar yngel från ett ställe till ett annat.
 |
Nylagda ägg på ett bromeliablad, eller snarare skuggan av dem. Till vänster syns skuggan av en liten groda. |
 |
Grodorna flyttar sedan äggen till olika vattenfyllda bromeliafickor där de kläcks efter ett par veckor. En del Ranitomeyor matar yngel med obefruktade ägg, men vi vet inte hur ventrimakulata gör. |
En av våra bromelior ruttnade i roten så vi bytte ut den mot en ny. Vi vittjade då alla bladfickor och hittade några yngel som vi placerade i vattenfyllda plastmuggar tillsammans med några kokade torra boklöv som skydd. Muggarna placerade vi först ovanpå ett akvarium, men senare flyttade vi in dem i det stora paludariet i den nedre regionen där det är jämn temperatur runt 22-23 grader.
Det sägs vara viktigt att temperaturen är rätt för att ynglen ska utvecklas bra. Ranitomeya verkar lätt få sjukdomen "spindelben", vilket innebär att frambenen inte utvecklas. Det finns teorier om att det bland annat kan ha att göra med temperaturen. Vi har råkat ut för att en groda i terrariet fick sjukdomen, och en sådan groda går inte att rädda.
 |
Nyfångat grodyngel. Ynglet matas med lite smulad fiskmat (flingfoder) varannan dag. Delvattenbyte ett par gånger i veckan. Vi använder osmosvatten. |
 |
Efter ett tag börjar det synas orange prickar på huvudet. Tiden från kläckning till färdig groda är lite beroende av omständigheterna men ska vara ungefär 3-4 månader. |
 |
När grodynglet börjar få framben är det dags att flytta det till en plats där det finns möjlighet att krypa upp på land. Vi använder ett gammalt plastakvarium med vitmossa och löv i ena halvan. När svansen börjar absorberas äter inte grodynglet något längre. Omvandlingen från vattendjur till flugfångande landdjur är egentligen ganska förunderlig. |
 |
Efter ungefär en vecka har benen växt ut, svansen absorberats och vi har en färdig groda som andas luft och kan ta ordentliga skutt. |
 |
Vi har valt att placera de små grodorna i vårt lilla grodterrarium för att ha bättre koll på vad som händer med dem. |
Grodterrarium
Ett terrarium för vuxna grodor bör vara minst 40x40 cm i bottenytan. Höjden avgörs främst av vilken typ av grodor man har. Har man flera honor av samma art krävs vanligtvis större volym. Unga grodor kan bo i mindre utrymmen där de får lättare att hitta födan.
Rätt temperatur och luftfuktighet är viktigt, liksom att det finns ventilation, gömställen och någonstans att bada. Därutöver får det estetiska ta vid – det är naturligtvis trevligt att ha en bit grönskande och blommande regnskog i terrariet, även om grodornas naturliga miljö oftast inte är särskilt "vacker", mest rötter, jord och torkade löv för de marklevande arterna.
Växter är inte bara för det estetiska, de ger också en jämnare och högre luftfuktighet och erbjuder gömställen. För att hålla en jämn och hög luftfuktighet och temperatur underlättar det att ha en dubbelbotten med något slag av uppvärmning. Med lekakulor eller akvariefilterbollar/keramik i botten, får man ett lager där vatten samlas. När nivån blir för hög kan det sugas ut eller dräneras bort. Ovanpå bottenmaterialet bör man ha en avskiljare av något slag (ex plastnät) och därefter exempelvis reptibark eller orkidékompost, boklöv, mossa och växter som trivs i varm och fuktig miljö. Gärna en akvarierot eller liknande som de kan klättra på.
Fukten skapas billigast med en blomspruta, men enklast och mest automatiserat med ett duschsystem (högtryckspump med slangar och vattendysor som ger en fin vattendimma). För att inte munstycken ska sätta igen och fönsterglasen kalka igen är det en fördel att använda osmosvatten. En vattenpump som cirkulerar vatten i ett vattenfall eller används för växtbevattning ger också höjd fuktighet.
Bakgrunden i terrariet bör byggas upp på något sätt och det finns flera olika metoder. En del bygger upp bakgrunden med torvblock. Akvarierötter med fogskum emellan är också en vanlig metod. I fogskummet kan man trycka fast reptibark. Man kan också vänta tills det hårdnat och istället smeta på svart silikon som klister till reptibarken. Ett allt populärare alternativ verkar vara att smeta på Sikamix. Detta består av Sika Cim (betonglim) och blomjord eventuellt uppblandat med andra material typ reptibark. Detta sägs ge en hållfast bakgrund där växter kan få fäste. Jag har inte provat själv. Ännu en metod är att klä väggarna med Epiweb.
Ljus behövs för att växterna ska trivas. Det är ungefär samma villkor som i akvarier. Växterna behöver rött och blått ljus medan grodorna troligtvis är nöjd med vad som helt. Dagsljusrör eller lågenergilampa typ Repti glo 2.0 fungerar bra.
Ventilation är också viktig. Det bör vara ett nät upptill i terrariet och en ventilationsspalt i marknivå. Helt bör nätet vara flugsäkert, dvs ha så små öppningar att små bananflugor inte kan fly ut ur terrariet. En fläkt (12V tystgående datorfläkt) kan vara en hjälp att ge cirkulation inne i terrariet. En termometer och fuktmätare är bra att ha för kontroll av klimatet.
Under BYGGET/Grodterrarium finns en beskrivning av hur vi byggde vårt första terrarium (bilden ovan) som numera är avvecklat. Under flikarna till höger finns information om våra nuvarande terrarier.
Stora skåpet
Här bor våra galactonotusar och ranitomeyor sedan hösten 2012.
Vi har återanvänt en del inredning från det gamla paludariet, exempelvis delar av vattenfallet och trädet. Väggarna är klädda med Epiweb med mossmix.
Det rinner vatten utför "vattenfallet" som samlas i en vattenbehållare nere till vänster. Därifrån pumpas det av en akvariefilterpump upp till vattenfallets topp uppe vid toppglaset. Vi tar även vatten från tanken för automatisk vattning av Epiwebben ett par gånger om dagen.
Ett bevattningssystem med "osmosvatten" och en högtryckspump ger regn från ett tiotal dimmunstycken.
Belysningen består av fyra T5-lysrör med reflektorer (från paludariet), ett par mindre lysrör för kvälls- och morgonljus och en blå LED-slinga för nattljus. Eftersom skåpet är så högt och växterna skuggar ljuset, har vi kompletterat med två rejäla LED-armaturer som hänger framför skåpet (2x60W 2x7800 lumen). Allt styrs av enkla tidur.
Vi har naturligtvis skjutglas på överdelen av framsidan, men de är bortplockade när vi tog bilderna.
Skåpet nyplanterat september 2012.
Skåpet efter 4,5 år.
Grodterrarium Panama
 |
Nyplanterat. |
|
Efter sex månader. |
Det här grodterrariet började vi bygga hösten 2014 och strax för jul flyttade grodorna in, tre Oophaga pumilio och ett par Dendrobates auratus. Båda kommer från Panaman och sägs trivas bra tillsammans. Jag kallar tills vidare skåpet Panama eftersom grodorna kommer därifrån även om skåpet i sig inte är någon speciell biotop.
Det började som en fundering om vi inte skulle ha ett mindre och inte så avancerat skåp, med mycket mossa och inte så mycket stora växter. Eftersom vi redan hade pump, dimmunstycken, epiweb, träbitar, tidur och en del annat liggande, skulle det inte heller kräva så stor insats i tid och pengar. Vi köpte ett begagnat terrarium, som vi tyvärr var tvungna att fixa en del med för att få tätt och snyggt. Terrariet är hemmabyggt med måtten b75 h70 d40. Det har ventilationsnät upptill och en ventil på vardera gavel.
En månad efter start hade mossan börjat ta sig och vi började plantera några andra växter.
 |
Skåpet under uppbyggnad. |
 |
"Teknikdelen" med tidur på utragbara hyllor, högtryckspump och vattendunk för osmosvatten. |
Korta fakta
Inredning: Epiweb på alla sidor plus en gren i epiweb, allt penslat med mossmix. Golvplattor av plast från Jula på botten så att man ska kunna se om det är för mycket vatten där. På mattorna lekakulor, Exo Terra Jungle Earth och lite vitmossa. I hörnet står ett Exo Terra vattenfall och vi har även grävt ner en överbliven fusksten och en grotta från våra tidigare akvarier. Den dominerande inredningsdetaljen är en ihålig träbit som legat i en skogstjärn några år.
Terrariet står på ett egentillverkat skåp av trä och jag har även täckt in toppen och sidorna, förutom ventilationshål, så att det ska se ut mer som en vanlig möbel. Skåpet är silikonat invändigt för att eventuellt vattenläckage inte ska rinna ut på golvet. I skåpet finns plats för tidur på utdragbara hyllor samt vattendunk och högtryckspump.
Belysning: Två HI-Lumen LED 60, en varmvit ledlampa för morgon och kvällsljus och en blå ledlist (som jag skärmade av med blå och röd tejp) för nattljus.
Fukt: Högryckspump med fem dimmunstycken. Exo Terra vattenfall med dimgenerator.
Ventilation: 120 mm ljudlös datorfläkt, 12V.
Värme: Två Exo Terra värmemattor under skåpet (8 och 16W) plus en på baksidan (12W). Vi hade först bara två 8W-mattor i botten, men var tvungna att komplettera med fler mattor efterhand för att få rätt temperatur nu på vintern. Skåpet står under en trappa till övervåningen där vi har lite svalare. Den svala luften "rasar" ner från övervåningen vilket innebär att vi från början hade under 20 grader på natten. Nu ligger den på 22-23 grader på natten och runt 25-26 på dagen under vintersäsongen vilket känns lagom.
Styrning: Som vanligt en laddning tidur från Clas Ohlsson plus en sekundtimer för vattendimman.
 |
En av våra bokade pumilio. Mycket tuff liten groda. |
|
|
Dendrobates auratus. Är betydligt försiktigare. |