Mina motorcyklar
Jag har inte ägt så många motorcyklar. Men under de senaste åren har jag försökt provköra en hel del. Är roligt och vidgar vyerna en hel del.

Moto Guzzi
V7 Sport

Moto Guzzi V7 Sport
När jag fyllde 18 (1978) bestämde jag mig för att byta till något större. Drömhojen för de flesta på den tiden var Honda CB 750, Kawasaki 900 eller någon annan fyrcylindrig japanare. Min också antar jag. Prislappen på en sådan var däremot lite för häftig för mig, samtidigt som jag gärna skulle vilja ha något lite mer speciellt.
Av en slump hittade jag en gulgrön Moto Guzzi V7 Sport från 1973 (tillverkad 72) i en bilaffär i Sundsvall. Speciell så det räckte och billig – 7200 kr. Jag minns fortfarande chocken när motorcykeln startade med chokade förgasare under varmkörningen. Den mullrade och vibrerade så att den nästan hoppade av centralstödet. Kändes ungefär som El Gigante i Flåklypa Grand Prix om någon minns den Norska animerade barnfilmen. Jag var såld. Provkörningen gick bra, men jag minns att jag missade en växling och tryckte i en lägre växel istället för en högre. Resultatet blev ett svart streck i asfalten istället för en övervarvning. Vridmomentet är något ruskigt på en gammal Guzzi. 7000 jämt blev ett bra pris.
Hemresan blev ett oförglömligt minne. Vibrationerna och den brutala kraften var helt osannolik för en artonåring som kom direkt från en tvåtakts 125a. Den uppgivna effekten var 71 hk SAE (motsvarar kanske 65 hk med dagens mått) men detta var en verklig superbike i början av 70-talet. En del hävdar att den var den första landsvägsmotorcykel med en toppfart över 200km/h. Om jag minns rätt vann Kjell Wats Suberbike-klassen i mitten av 80-talet på en MotoGuzzi Le Mans som var efterträdaren till V7 Sport.
Efter lite tillvänjning upplevde jag kanske Guzzin som mer beskedlig. På många sätt var motorn ganska traktorlik med sin luftkylning, stötstänger, otroliga vridmoment och i förhållande till de fyrcylindriga japanska cyklarna ganska låga varvtalsområde. Den var högt växlad (gick över 90km/h på ettan) men samtidigt gick det att tuffa fram på höga växlar på tomgångsvarv – helt utan att röra gasen! Är inte många motorcykelmotorer som klarar detta idag.
Bromsarna var stora dubbelverkande trumbromsar som såg mycket imponerande ut, men fungerade högst medelmåttigt. Katastrofalt dåligt för att vara med dagens mått. Man skulle kunna kalla dem låsningsfria (!) utan större överdrift. I regnväder gällde det att hålla en hand på bromsen emellanåt för att driva ut fukten. Annars tog de inte överhuvudtaget.
Efter ett par år ”förstörde” jag tyvärr det ursprungliga utseendet genom klä om den trasiga och obekvämt nedsuttna sadeln, lacka om den och dessutom förse den med en skyddande men ganska ful helkåpa. Komforten, speciellt i regn blev betydligt bättre, men den klumpiga kåpan gjorde cykeln ganska tung och sportegenskaperna blev ännu vagare.
Jag drömde om att åka på långtouring runt Europa, men tiden och pengarna räckte aldrig till. Ett par turer till Norge och en resa runt Sverige blev det i alla fall innan jag blev tvungen att sälja Guzzin och köpa bil som jag behövde i jobbet. Sålde den för 11500, vilket kändes som en lysande affär just då.
Idag önskar jag naturligtvis att jag hade den kvar. V7 Sport räknas som en verklig klassiker och jag har sett fina exemplar annonseras för 6000 Euro på kontinenten.