Jag har inte läst boken, men styckena ovan tycker jag fångar en stor del av tjusningen med motorcykelåkning så som jag ser det. Det handlar inte om att accelerera vid rödljus. Det handlar inte om att köra fort eller se tuff ut. Det handlar om att uppleva omgivningen på ett betydligt mer konkret sätt än vad man gör i en bil. Fartvinden, dofterna, vibrationerna, vägens struktur, träden som sträcker sina grenar över vägen. Vägens kurvor som följer landskapets konturer förbi kullar och vatten. Och att nästan vara en del av fordonet när du åker längs den kurviga vägen.
Du kan stanna var som helst och behöver ingen färdig parkeringsplats. Det är bara att stanna vid vägkanten, sträcka på benen, gå en liten sväng eller sätta dig ner och studera landskapet. Fundera på hur det såg ut här för hundra år sedan. Fundera på varför folk en gång valde att bygga sitt hus just där borta vid skogen. Sedan åker du vidare i landskapet. Kanske bara för att ta reda på vart vägen tar vägen. Ibland är en vägsträcka så rolig att köra att du vänder och kör den en gång till.
Ofta har jag ett speciellt mål med resan. Men det är sällan jag åker raka vägen dit. Finns det en alternativ väg som är roligare eller som jag inte åkt tidigare – tar jag hellre den. Jag undviker definitivt allt som heter europavägar om det är möjligt.

De flesta nya vägar är fruktansvärt tråkiga och gör dessutom våld på landskapet. De går som ett rakt streck genom allting oavsett om naturen har kurvor. Som ett brett dike utan kontakt med omgivningen. Man spränger skärningar genom berg, gräver bort massor i mjukare terräng och fyller upp dalgångar för att slippa backar. Vägen ska vara en transportled genom landet. Den ska passera tätorter, men aldrig gå igenom dem. När vägen trots allt oundvikligen passerar bebyggelse bygger man skyddsvallar eller sätter upp plank för att skydda omgivningen från vägen.
Dessa vägar är enbart bra för lastbilstransporter och för stressade bilister och bussförare vars enda mål är att nå målet så fort som möjligt. Att någon kan välja sådana vägar för semesterresor eller resor med motorcykel är en gåta. Upplevelsen av landskapet är obefintlig. Om det inte är så att hela Sverige är täckt av skog. Men det är det inte. Landskapet, husen, folket och historien finns längs de mindre och äldre vägarna. Fast en hel del av den gamla uppodlade marken börjar också täckas av skog – men det är en annan historia.
Förr byggde man vägen till sina mål – inte förbi dem som idag. Den gick mellan kyrkorna, kvarnen, tätorternas torg och alla kringliggande gårdar. Vägen följde landskapets kurvor. Den gick uppför kullar och ner genom dalar. Följde skogens kant eller vattendrag för att inte förstöra värdefull uppodlad mark. Passerade vägen en kulle, en stor sten eller ett stort träd gjorde man en lite böj. Kanske för att det var lättare så eller av respekt för det naturliga riktmärket som kanske varit en referenspunkt och mötesplats i flera generationer. Det är sådana vägar som ger upplevelser.